Linda Kjellberg

Kategori: Tankar/känslor

Feminist, rasist, eller rimligt tänkade..

Jag är med i en grupp på Facebook, och där la jag upp en bild på mig och skrev att jag ville köra en selfietråd för jag hade tråkigt och jag vet att de blir så jävla mycket hat i den gruppen så ville se vad jag kunde få för reaktioner. (dock trodde jag inte det skulle komma så här grova.) Det var i alla fall en helt vanlig bild med ett vanligt linne på mig så man ser lite klyfta liksom. (Min p-bild på FB.) I alla fall så var en av de kommentarerna den här ovan. Det här är bara sjukt enligt mig, bara för jag lägger upp en selfie där man ser lite klyfta så är det mitt fel att människor blir våldtagna och att pedofiler ger sig på barn? Jag vet inte hur han får ihop det, och just att han säger att han har emot våldtäksmän. Nej, med den kommentaren visar han bara att skiter i vilket och det här med att jag är ett prostituerad äckel pga av en selfie? Hans huvud kan ju inte riktigt fungera. Så pga min bild så ser han att jag säljer mig, låter ju rimligt? Asså människor som han behöver skärpa till sig, finns allt för många människor som tycker som han. Likadant det här med om tjejer ligger mycket eller med många så är hon en slyna/hora. Nej det är hon verkligen inte. Det är år 2017. Skärp till er och väx upp! Dock typ alla som sagt/skrivit så till mig är utlänningar och har väl en ennan kultur i sitt land. Men förfan du/ni/dom är i Sverige och så här är det här, lär er våra regler och skärp till er om vi nu var så snälla att ta emot er.

Jag är trött på att höra att jag är en hora, jag är trött på att bli antastad på klubben, jag är trött på att vara rädd när jag går hem på natten, jag är trött på att folk kollar in mig som ett sexobjekt när jag är på affären, (De killar som varit elaka mot mig är 99% utlänningar), jag är trött på egentligen alla killar. Tyvärr till och med er snälla killar. De elaka killarna förstör er. Jag kommer inte kunna lite på er, tills ni visar mig motsatsen.

Tror även SD kommer vinna i valet nästa år, för det har gått över en gräns. Det händer inget i Sverige. De blir bara värre och värre. Det är sjukt, för ett år sen hatade jag SD, skulle aldrig kunna rösta på dom. Men har fan börjat inse att de förmodligen är det enda som kan ändra på hur Sverige är just nu. För jag är på ett sätt trött på hur mycket vi svenskar måste anpassa oss efter utlänningarna när det i själva varken är tvärtom eftersom de kommer till vårt land och då borde de följa våra regler och traditioner. Varför ska vi ändra allt pga av dom? Är trött på rättsystemet som inte funkar i Sveige alls just nu. Att skattefel osv är så mycket högre straff än för våldtäkt och misshandel tillexempel. Är trött på att vi tar in så mycket människor och ger utlänningar pengar för våra skattepengar och jobb så de inte finns till våra umgdomar. För där är jag, jag är en ungdom i Sverige och det är näst intill omöjligt att få ett heltidjobb om man inte har bra kontakter. Ska egentligen inte ytta mig för mycket om politik för så insatt är jag inte, något jag måste bättra på till valet. Men är ju för och nackdelar med alla parti såklart.

Nej jag är inte rasist och inte feminist, jag ser bara det här som rimligt tänkande. Har absolut inget emot de utlänningar som sköter sig och är snälla. Men är trött på allt de jag skrev där uppe. Framför allt sveriges rättsystem. Det måste verkligen ändras. För det här är helt sjukt, ändras det inte snart så har vi förmodligen ett tredje världskrig inom 50-100 år.

Jag är rädd, rädd för killar. Jag är rädd för att bli lämnad ensam ute när de är mörkt. Jag är rädd för att träffa en kille för första gången. Jag är rädd för att prata med killar. Jag är rädd för att ha sex med killar. Jag är rädd för allt som har med killar att göra. Jag litar inte på er killar. För ni har antastat mig närmare 50 gånger på fester. Ni har våldtagit mig en gång och försökt en annan. Ni har kallat mig hora/slyna sen jag var 13 år gammal och gör det fortfarande till och från.

Vet att det inte är ni, men för mig blir det ni. För det spelar ingen roll. Jag ser alla män som potenciella väldtäksmän. Har man varit i min sits förstår man. Män gör det troligen inte. För att skydda sig själv, för att inte vara med om allt de där hemska en gång till så måste man tyvärr se det så.

OBS! Får ursäkta för ett litet rörigt inlägg med lite tankar om olika saker och lite hoppande. Men var så mycket tankar och känslor som kom upp under tiden jag skrev detta inlägg. Hoppas ni har förstående för det! Det är ju trots allt viktiga ämnen alltihopa.

Det enda jag duger till?

Jag är en tjej, en tjej på 20 år. Som har haft ett av och på förhållande i cirka två år mellan 12-14 år. Jag är en tjej som var super kär i en kille när jag var 16 men som behandlade mig som skit i några månader. Jag är en tjej som sedan blev kär i en annan kille när jag var 16 år och som höll i två år och ett år som förlovade.

Så här känner nog alla singlar någon gång, och troligen kommer det inte att vara så här. Man känner att det är ingen som vill ha en, man känner att man kommer leva ensam i resten av sitt liv. Jag kommer aldrig bli kär igen, jag kommer aldrig hitta pappan till mina barn. Problemet är att genom allt jag gått igenom och allt jag går igenom inom min depression, så stärks alla känslor. Mitt bekräftelsebehov stärks, min ensamhetskänsla stärks..Vilket är ett problem. Det här gör att det enda jag tänker på är att jag behöver skaffa mig en pojkvän, det är också svårt när nästan alla ens vänner också har pojkvän och vill inte hitta på samma saker som sin singelkompis. Man ligger liksom då på olika plan och glider lite ifrån varandra.

Men då är mitt behov efter en pojkvän så jävla stort att jag på ett sett går och letar efter det, men samtidigt så vill jag ju inte ha pojkvän bara för att. Jag vill ju ha en pojkvän som jag är så jävla kär i och som har allt det där jag behöver i en kille. Jag är så himla rädd för att mina behov på bekräftelse och trygghet kommer att såra någon eller mig själv i slutändan. Så vad gör jag? Jag blir så rädd för att såra folk att jag stänger av mina känslor när det kommer till killar. Jag kan träffa killar, men antingen så skiter jag i det, eller så blir jag vänner med dom. För även om jag skulle tycka om en kille jag träffar så kan jag inte låta mig själv bli kär i honom. En kille jag snackade med om det här, han sa "när man väl har hittat rätt, så kommer det bara att gå automatiskt". På ett sätt tror jag så väl på det där, och jag hoppas han har rätt. För jag är så rädd, att allt alltid kommer bli så fel.

Men genom mina förhållanden jag tidigare haft och genom mig själv, så har jag blivit så sjukt kräsen gällande killar. Det är så mycket en killes personlighet måste vara för att det ska kunna funka en längre tid. Två viktiga punkter för mig är såklart humor, sen behöver jag någon som kan lyssna och förstå. Någon som kan lyssna när jag mår dåligt och någon som på ett sätt kan förstå. Jag kommer aldrig kunna ha ett förhållande igen med någon som inte har en aning om nått med depression eller panikångest. För det var ett av felet med mitt senaste förhållande, jag kunde liksom säga att idag mår jag dåligt och sen varför och hans svar var oftast liksom "jaha" och sen inte så mycket mer. Som jag sa en person med depression behöver mer bekräftelse än en person som är frisk och där av funkar det inte att endast säga "jaha" när jag har valt att säga att jag är ledsen, tyvärr.

Sen har vi ett problem till. Jag är en väldigt öppen person, om allt. Om min psykiska ohälsa, om sex osv. Men är jag för öppen om sex för killar så vill de oftast bara ligga med mig. De vill liksom inte lära känna mig. Varför ska jag som person behöva ändra mig för att killar ska bli intresserade av att lära känna mig än att endast ha sex med mig? Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju fortfarande vara öppna jag, men att killen inte bara skulle vilja ha sex med mig, utan att han skulle vilja vara intresserad av att dejta/lära känna mig. Det är nästintill aldrig någon som är det. Inte många har som sagt det iaf, och de som faktiskt sagt det, är sådana jag inte är intresserade av, tyvärr. Det hela går ju bara i en ond cirkel.

Försökte hoppa från fönstret..

Jag ska berätta, jag ska berätta vad som hände i fredags, eller snarare natten till lördagen. Från att gå från en grymt rolig kväll och natt med några av de bästa personerna i mitt liv, så blev det helt plötsligt en av min familjs värsta mardrömmar. Hade det super trevligt som sagt i fredags, fixade mig och så hemma, tog sedan bussen till Jessica tillsammans med Anna, påvägen mötte vi också Becka. Sen satt vi och pratade och drack hos Jessica, innan vi gick till Frans och hans kompisar som hade en lokalfest där vi fortsatte att förfesta vidare. Runt lite över 23.00 kom våran taxi och vi åkte ner till stan. 

Vi gick en snabb runda på stan och sedan åkte jag, Becka och Jessica Virvelvinden. Var så jävla kul! Innan vi senare gick in på Grace. Hade så jäkla kul på Grace också. Var dock lite väl mycket folk tyvärr. Men var skönt att vara tillbaka på gamla hederliga Grace. Träffade många goa gamla som nya vänner. Trots att det var brandlarm på Grace och jag blev svinorolig för alla jag kände. Plus alla djupa deeptalks med tårar som tillexempel med Thilda.

Sen kommer vi till när allt hände. Helt plötsligt stod jag själv utanför grace och missade bussen med någon minut och visste inte hur jag skulle ta mig hem. Känner hur jag börjar få panik, att jag börjar tänka på att jag är själv igen, att allt som hände helgen innan skulle kunna hända mig igen. Jag börjar gråta och blir rädd. Men vill inte gråta vid en massa folk, så jag går. Jag går till busshållsplatsen vid Linnéparken/gamla strykjärnet. Jag ser en massa taxis passerar mig och jag försöker stoppa dom i panik men ingen stannar. Till slut ser jag att en taxi komma, fast från motsatt håll med ingen i så jag går ut mitt i vägen så den stannar. Jag hoppar in och han frågar hur det var med mig osv, jag berättar då allt jag varit med om helgen innan och även lite andra saker som var orsäken till att jag var rädd och att jag grät. Sedan berättar han ungefär halvägs hem till mig, mellan kampen och skogsuddevägen (Ni som kan Teleborg) vad taxiresan skulle kosta. Jag letar igenom min väska och hittar inte mitt kort och säger att tyvärr jag hittar inte mitt kort, antingen har jag tappat det eller så har någon av mina kompisar kortet. Då tvärstannar han och skriker i prencip "hoppa ur horunge". Då flippar jag, jag skriker att han är en jävla idiot som lämnar en tjej ensam mitt i natten som redan är rädd som fan. Men han bara kör. Då börjar jag seriöst gråta som fan, jag känner paniken, hur arg och ledsen jag blev.

Gick sedan en bit, hade precis gått över Willys parkering så jag kom upp mot vägen igen när en taxichafför stannar och frågar om jag ska ha skjus, jag gråter fortfarande och berättar allt som hände mig med den andra taxichaffören och det som hände hänt ridigare i mitt liv. Han kör hem mig, jag slipper betala. Det fanns en godhjärtat människa ändå. Jag går upp och hem till lägenheten, min syster öppnar åt mig, jag gråter som fan. Jag berättar vad som hänt, hur mycket jag hatar mig själv, mitt liv och hur mycket jag vill dö, att jag ska ta självmord. Jag ser hur upprörd min syster blir. Hon ringer pappa i panik, och ber han komma hem. (Då han var hemma hos sin tjej). Till slut lyckas jag lugna mig lite och går in på mitt rum, låser in mig. Tar av mig kläderna och lägger mig i sängen och bara gråter. Jag har självmordstankar under hela kvällen sen det där med taxichaffören hände. Det var faktiskt jätte nära jag försökte hoppa från mitt fönster från tredje måningen, jag var på väg ut. Jag satt nästan på räcket med benen utanför. Hade inte min syster och pappa varit hemma. Alltså att jag varit hemma själv den kvällen, då kan jag lova att jag hade hoppat. Då hade jag nog inte levt idag, eller varit handikappad kanske livet ut, eller legat i komma. 

Till slut börjar jag tänka på allt igen, och min sorg och min ilska kommer igen. Jag börjar kasta saker i mitt rum. Glas och speglar går sönder. Kläder och skor ligger överallt. Min klädställning ligger på golvet. Tillslut får jag sådan panik/ångest att jag inte kan andas. Jag måste ha luft. Försöker öppna mitt fönster men då är min persienn ivägen och jag får ju sådan panik så tar sönder hela den och lyckas även ta sönder fönstret. Men lyckas till slut få upp fönstret och kan andas. Men jag hör då hur min syster får panik från sitt rum och skriker på pappa "hon kommer hoppa, pappa hon kommer hoppa". Jag vägrar öppna när de knackar på min dörr då jag vill va ifred. Men de är ju så rädd att jag ska göra mig själv illa så de ringer polisen. Jag vägrar öppna när polisen kommer, skriker även dumma saker när jag är arg och kastar saker. De försöker även bryta sig in i mitt rum och lyckas till slut låsa upp min dörr på något sätt. Jag skriker och de vill prata men jag vill verkligen inte. De försöker ta tag i mig och jag vill bara att de ska gå så jag börjar sparka mot dom. Då sätter dom handfängsel på mig, det gjorde så jävla ont. Skrek då aj hela tiden, då kunde inte lugna ner mig så de bestämde sig för att skjutsa mig till psykakuten. Jag var i endast trosor, de tog endast mitt täcke över mig, och sen fick jag ta på mig ett par flipflops. Jag vägrade gå med dom, så de bar mig, och de gjorde så jävla ont i handlederna när de gjorde de. I alla fall så börjar jag lugna ner mig i bilen, men då börjar polisen som sitter nära mig att kalla mig Emelie hela tiden, sa till han hela tiden men han sa Emelie hela tiden ändå, då flippade jag igen. De ska liksom göra ett jobb och de kan inte ens komma ihåg namnet om den person de tar hand om. Oj vad speciell man kände sig, oj vad lugn man blev. Nej blev skitförbannad. Dessutom såg jag att han var ny som polis och berättade att jag såg de och han bara tystnande. Han borde skämts. Nej han var skit dålig på sitt jobb och ist för att försöka lugna mig så gjorde han mig bara argare.

Väl på psykakuten fick jag sitta i väntrummet med en av poliserna medans den andra pratar med en massa läkare osv. Till slut kommer en tjej ut, hon var inte läkare. Vet inte vad hon jobbade som riktigt. Men hon berättade att de bara hande en doktor på plats och att det var en kille och efter allt som hänt de senaste veckorna, med män så litar jag inte på någon. Jag kände bara nog pratat med killar, så jag vägrade. Jag sa att jag tänker inte prata med en kille. Aldrig i livet. Killar har tappat min tillit helt enkelt. Så de lät mig vara en stund, till slut hade jag lyckats lugna mig iaf så poliserna tog bort handfängslet.

Efter ett tag gick jag in och började prata i enrum med tjejen. Vi tog bland annat alkoholkontroll. Sen pratade vi om kvällen och hela min depression och vad som hänt i mitt liv osv. Till slut kommer han doktorn som va en kille in. Då kände jag helt ärligt att jag inte orkkade bry mig att han vsr där. Sitter och pratar med de i några timmar iaf. Det ända vi egentligen bestämmer är att han ska stärka min medicin, min depressions medicin. Till slut säger de till mig att jag får åka hem. Jag ringer pappa som kommer och möter mig och vi pratar hela vägen hem. När jag kommer hem så är mitt rum fullt med glas på golvet, trots att pappa rensat ur rummet. Jag får som tur är sova i pappas säng denna natten. 

På lördagskvällen jobbade jag, när jag kom hem hade pappa sädat mitt rum. Är bara kläder som fortfarande i prencip ska hängas upp på klädställningen. Dock hatar jag att vara i mitt rum just nu, trivs inte alls. Hela min dörr är trasig, känns tomt i rummet då en massa saker gått sönder, möbler är trasiga, min persienn och fönster i trasigt. Hänger massa filtar över fönstret så jag kan sova och inte få in ljus i rummet. Nej jag vill bara göra en helt roommakeover just nu. 

Som ni förstår mår jag skit just nu. Det ända jag i prencip försöker fokusera på är min syster, min syster som jag aldrig sett så ledsen och rädd som i helgen. Min syster som enligt mig själv, jag kommit närmare av det här, min syster som jag inser nu att hon bryr sig om mig mer än vad jag någonsin har trott. Min syster som jag bryr mig om mer än vad jag någonsin har trott. Guld till henne! och även att ta mig till jobbet. Orkar inte alltid ta mig till jobbet tyvärr. Som idag. Men jag försöker verkligen. Har en massa vänner just nu som mår dåligt och går igenom saker som jag vill finnas där för, men jag kan inte. Jag har inget självförtroende för att hjälpa någon just nu. Det är svårt att finnas där och ge ett pepptalk till någon när man själv inte vill leva. 

"Det här är jag"

Jag vill att alla kollar på Tovas video. Sen ska jag också berätta min/mina historier om det här med naken/lättklädda bilder då jag i princip varit i samma sits som henne tyvärr. Jag har mått dåligt sen jag var jätte liten och jag mådde som sämst i åldern 13-15 år. Då bodde jag i Mjölby och likadant som hon säger så behövde jag bekräftelse för att känna mig fin och att jag dög osv. Så även jag var jätte lätt att övertala till att skicka lättklädda bilder.

Jag minns en gång när jag var i Växjö hos min mamma och pratade med två syskon på Msn från Mjölby och de övertalade mig att ta bilder och skicka till dom. Vilket jag självklart gjorde. Efter ett tag började folk skriva till mig "024" och jag fattade inte var folk pratade om. Någon dag senare berättar min dåvarande bästa vän att hennes bror har fått nakenbilder på mig och att just då bilden hette "024" så då fattade jag varför folk hade skrivit det till mig. Inte bara skämdes jag för att det hade nåt ut till min bästaväns bror som man träffade rätt ofta, utan även vad det skulle göra med min framtid liksom. Jag berättade om det här för min pappa och storgrät och han blev självklart arg men han gick faktiskt hem till bröderna och knackade på och sa till dom att ta bort bilderna och sluta skicka runt dom. Och efter några veckor var det här tack och lov glömt och jag slutade med att skicka sådana bilder för stunden.

Efter ett cirka halvår flyttade jag ner till Växjö och hade då precis börjat med p-piller och jag gick upp 10 kilo. Där av gick jag från en B storlek till D i bh. Och självklart började folk ge mig komplimanger för mina bröst, vilket jag gillade. Äntligen så hade jag något många tyckte va fint och jag började få den bekräftelsen jag ville ha. Där av la jag endast upp bilder med urringade tröjor där man såg lite bröst. Vilket jag ibland fortfarande gör än idag, och än idag är det ofta i behov av bekräftelse. För ett bekräftelsemåste förvinner inte bara sådär, det tar tid.

Efter en liten tid i Växjö så började jag skicka lätt klädda bilder igen. Alltså på mig i endast stringtrosor. Mådde inte så dåligt över det då jag fick den bekräftelsen jag ville ha. Tills en dag jag är i skolan och ett random nummer skriver till mig "är det här du?" och skickar då en bild på mig i endast string. Ja svarar jag och frågar hur hen fick tag i den. Det var en tjej som skrev då att hon hade sett den på existenz och jag frågade självklart hur hon visste att det var jag då jag visste att jag aldrig skickade lättklädda bilder med mitt ansikte på. Hon sa då att hon kände igen bakgrunden. Inte så konstigt med tanke på att jag hade en av Kronobergs största blogg just då. Jag fick i alla fall panik och försökte leta upp den men hittade inte den. Hon försökte även hjälpa mig med att hitta den, men till slut såg vi att den som hade lagt upp den hade tagit bort den. Så förmodligen hade väl hen ångrat sig tack och lov.

Efter det här slutade jag skicka bilder, men behövde då hitta något annat sätt att få bekräftelse på. Vilket jag gjorde. Att ha sex. Under sommaren mellan 9an och 1an på gymnasiet så låg jag med rätt många killar som jag egentligen inte alls ville ligga med, utan det gjorde jag för då kände jag att jag dög, var älskad och fin. I detta läge gjorde man allt för att få känna sig älskad och att man dög till något, för jag har aldrig känt mig älskad både pga av allt som hänt med min mamma plus att restan av familljen samt vänner har liksom aldrig sagt de orden jag behövde höra. Så även fast jag vet att jag var älskad av dom så behövde jag ha ett bekräftelse på det, vilket jag aldrig fick så då hjälpte det med att ha sex för att känna mig älskad, fin och att jag dög. Än idag har jag svårt att säga nej till sex. Har hänt och händer fortfarande idag att jag har sex mot min egen vilja. Men idag har jag ingen aning om varför, kanske är det bekräftelse än idag eller också är det något annat. Men jag lyckas inte få ut orden att jag egentligen inte vill men innerst inne så skriker jag "nej jag vill inte". I ren praktik är ju det här egentligen våldtäkt. Men samtidigt är ju det inget man kan göra åt då jag faktiskt inte sagt att jag inte vill. Men på något sätt borde killarna jag varit med sett på mig att jag egentligen inte ville kan man tycka. Då jag liksom låg där med konstiga ansiktsminer och puttade bort händer när dom rörde saker de inte skulle röra.

Det här är något jag kämpar med fortfarande, bland annat att kunna säga nej till sex. Vilket går bättre och bättre men har ändå en stor bit kvar. Har fortfarande ett bekräftelsebehov även om det inte är lika stort som förr. Så fortfarande kan jag lägga ut urringade bröstbilder på sociala medier för att få min bekräftelse. Även ibland skickar jag inte nakna men därimot lättklädda bilder via snapchat. Vilket jag också försöker intala mig själv att jag inte ska/behöva göra.

Med det här inlägget vill jag verkligen att alla tänker på vad ni lägger ut och skickar till folk. Jag ångrar mycket jag har skickat och det är inte kul när väl konsekvenserna kommer upp. Men något många också måste fatta är att det inte är pga att vi är slampor osv utan det är ett självskadebeteende, det är något jag gjorde fast jag inte ville för att jag skulle känna mig älskad och att någon tyckte jag var fin. Ni som sitter där i samma sits, så vill jag säga till er att sluta med det här genast. Det finns andra sätt att få bekräftelse på och du är fin precis som du är. Så snälla gör inget du kan komma att ångra i framtiden.

Ju mer "han" spottar på mig desto snabbare kommer jag att blomma

Jag och Mattias gjorde slut i början av april 2015. Efter två veckor låg han med en annan tjej. Vilket för mig var alldeles för tidigt att ligga med någon. Ja jag hade träffat killar men aldrig gjort något med dom efter den tiden. Självklart började vi bråka, jag mådde så sjukt dåligt. Men egentligen inte över att han låg med någon annan. Utan jag var bara rädd att han skulle hitta en ny tjej att bli kär i så kort efter. När han och jag blev tillsammans var det bara 3/4 månader sen han och hans dåvarande ex hade gjort slut. Så var jätte rädd att detsamma skulle drabba mig, och även fast det var jag som gjorde slut och kände mig mer säker på att vilja vara singel än i ett förhållande just då så hade jag fortfarande känslor för han och ville inte se han med någon annan. 

Vi bråkade i ungefär 2 månader och efter balen någon gång bestämde vi att vi skulle skita i varandra helt. Under sommaren träffades vi ute på krogen väldigt ofta vilket ledde till att vi började prata igen. I slutet av sommaren när Grace precis hade öppnat igen så mötte jag Mattias där, vi pratade hur länge som helst och bestämde oss då för att bli kk:s. Men eftersom han bor i Malmö så blev det bara på helgerna, efter krogen på fredagar brukade han hänga med mig hem. Ju mer veckorna gick desto längre stannade han, han kom lördagskvällar också och stannade hela söndagen tills han åkte hem på söndagskvällen. Tillslut började han även stanna lördagen hos mig. Vilket betyder att nästan varje helg umgicks vi regelbundet i flera veckor/månader. 

Det slutade med att vi började få känslor för varandra igen. Vi började säga saker på fyllan osv. Han erkände för mig för cirka 3 veckor sen att han vill försöka med mig igen. Jag har med känslor för han men jag visste att jag vill hellre vara singel än i ett förhållande just nu och jag vill inte gå in och chansa för att sen kanske tveka och måste göra slut och såra Mattias igen. Sen gav jag honom ett val om det skulle bli för jobbigt för han att träffa mig. Antingen fortsätta ses så ofta som vi gjorde, eller fortsätta ses men mindre eller sluta ses. Han valde då att fortsätta ses fast mindre. Sen gick det knappt en vecka då vi hade det här samtalet igen och jag sa exakt samma sak som sist. Och då sa han att det var lika bra att vi höll oss ifrån varandra. Vilket inte var det jag ville då jag verkligen gillar honom. Men eftersom jag inte var redo att gå in i ett nytt förhållande än och han kanske tycker det är jobbigt att umgås med mig när han har känslor för mig om vi fortfarande levar som singlar, så var det därför jag accepterade det han sa. Men sen i fredags skulle jag träffa en kille och det berättade jag för honom så han inte fick höra det från en annan än mig. Den här killen och jag gjorde inget mer än att umgås och prata. Och runt 00.00 i fredags skrev Mattias att han saknar mig och ville ses på lördagen. Jag svarade då med att jag med saknade honom och att jag inte kunde ses på lördag..

Idag skriver han till mig att han låg med en tjej i fredags, Någon timme efter han skrivit de orden till mig och inte vilken tjej som helst heller utan en av dom jag umgåts med rätt mycket nu mera. En jag skulle ha kallat vän. Inte nog med att jag redan var ledsen, så fick jag reda på det här. Det var som att sparka på mig när jag redan låg ner. För mig är det här respektlöst, och visst under tiden vi höll på har jag med gjort saker som är fel. Men sådant här skulle jag aldrig göra. Just nu mer än någonsin behövde jag honom. Som vän, behövde hans stöd nu när jag ligger på botten och drunknar. Men man kunde visst sjunka lite till.

Jag skriver det här för att min blogg är som min dagbok. Det är här jag skriver ut mina känslor och blir han arg för det får han ta det. Det han har gjort får han stå för och jag får säga det här till vem jag vill då det faktiskt har med mig att göra. Jag är bara så trött på att bli överkörd, mestandels killar.

Men jag ska väl tacka honom. För tiden vi hade och för att kärlek är det bästa som finns. Så jag får tacka för stunderna vi hade det bra. Som citatet säger.
Hellre hjärtat krossat tusen gånger om än att aldrig någonsin älska. Now it's time to move on!

När man känner sig värdelös

OBS! Citat som på bilden här ovan läser jag flera gånger om dagen för att kunna tänka positivt och för att inte glömma att jag har ett liv. 

Nu kommer det bli ett sådant ledsamt inlägg igen. Förlåt, känns som det är det ända jag skriver om här på bloggen. Men just varför jag har en blogg är för att jag ska kunna skriva av mig då jag behöver göra det och nu på sista tiden har jag mått dåligt och då blir det mer ledsamma inlägg tyvärr.

Idag har jag hängt på vårdcentralen. För att få ett läkarintyg till jobbet då jag varit borta så mycket. Jag klarar inte av att jobba just nu. Problemet är att jag visste att jag hade depression innan jag skaffade jobb. Men sen jag började jobba så har den blivit mycket allvarligare. Så tror faktiskt att pressen av jobbet osv gör depressionen också värre tyvärr. Hade också varit lättare om jag hade ett jobb där jag satt ensam på ett kontor för mig själv eller jobbade på ett lager och inte behövde prata med någon. Men jag har väldigt många kollegor runt omkring mig och jag pratar med hundratals kunder varje dag så då kan jag inte släppa ut mina känslor. Jag måste alltid vara glad, positiv och snäll. Men jag kan inte vara det där nu och jag kan verkligen inte komma till jobbet varje dag och fake:a det. 

Jag mår fruktansvärt dåligt, jag gör verkligen det. Jag sover knappt någonting och när jag gör det är det alltid på dagtid. Jag äter knappt inget. Äter en måltid om dagen. Vilket är middag och då äter jag lika mycket som jag brukar äta. Jag får hela tiden depressionsanfall då jag bara ligger och stor gråter och skakar. Jag har hela tiden ångest över saker och ting, det ända som får mig glad är alkohol. Jag känner mig också så otroligt ensam, jag känner inget stöd från någon. Mina vänner skriver jätte mycket fina saker och meningen "jag finns där för dig" kommer upp varje gång. Men för mig är inte att "finnas där" att skriva fina ord när jag når ut till dom att jag mår dåligt. För mig är att "finnas där" någon som kan umgås med mig, hänga med mig på möten, stöta mig irl osv. Folk som också skriver men "kom igen ta dig upp till jobbet åtminstone." Jag kan verkligen inte det just nu, jag har en svår depression och för att ta mig ur den så kan jag inte börja med att ta ett stort kliv. För er är det kanske ett litet kliv att endast kunna ta sig till jobbet, men för mig är det ett jätte stort kliv. Ett litet kliv för mig är tillexempel att ta mig ur sängen och duscha. För det klarar inte jag nu. Jag duschar ytterst sällan för jag orkar inte. Varje gång jag ska duscha så skjuter jag bara upp det. Jag har måsten jag ska göra nästan varje dag och jag gör nästan aldrig något av dom. För jag orkar inte. Jag klarar inte av att ta mig ur sängen. 

Någon som inte har förstått mitt mående innan är min pappa. Men som nu har hjälpt mig så mycket med allt. På måndag har jag mitt första möte med min psykolog. Har testat en massa sånt när jag var yngre, men inget hjälpte mig. Så har gett upp gällande det. Men insåg för ett tag sen att det kan vara värt att försöka igen. Det kan ju faktiskt hjälpa mig nu, även fast jag är väldigt kritisk mot det. 

Just nu har jag så mycket jag vill göra men inser att det första jag ska göra är att bli frisk. Fokusera på mig. Få mig själv att må bra. Sen får jag vänta med det andra trots att alla andra tjatar om det. Men allt är så svårt, vill inte heller förlora mina vänner pga det här och jag vill finnas där för dom när dom har det svårt också. Men jag frågar mig själv gång på gång om jag verkligen kan hjälpa mina vänner när jag inte ens kan hjälpa mig själv. Känner mig så hopplös!

Trasig, så jävla trasig.

Ja jag är trasig, jag har alltid varit trasig. Sedan jag var 3 år har jag varit trasig. Och varje gång jag faktiskt är på väg att bli hel igen kommer något nytt och slår till mig. Jag har gått igenom hemska saker i mitt liv, saker ingen ska behöva gå igenom. Men som jag ser det så är jag glad att det hände mig och inte någon annan. Jag sparade någon annans elände. Vare sig det är så att jag aldrig kan få må bra fullt ut någonsin i mitt liv. 

Jag har bland annat depression, det finns dagar då jag inte vill något annat än dö. Då jag har försökt med sådant innan, varför skulle det inte kunna falla i mig nu? Jag har varit nära många gånger. Men har på senaste åren blivit så stark att jag faktiskt kan intala mig själv i sista sekund att det finns saker som är värda att leva för, tillexempel för dom jag älskar och de som älskar mig. Men ibland känns det som inte ens de bryr sig, men oandra sidan hur ska de veta när jag mår dåligt? Det är inte deras plikt att hela tiden se till så att jag mår bra. Ni som inte har depression vill jag inte höra/skriva "varför hör inte du av dig till dom då". Depression gör att man inte vill ha kontakt med folk. man vill bara isolera sig, inte göra något. Jag sover mycket, eller också lite. Stänger in mig i mitt täcke, äter dåligt. Men man vill ändå veta att folk bryr sig om än och älskar än, det är när man känner sig som mest ensam allt går fel, då man bara vill försvinna.

Det finns fyra sätt för mig att vakna upp varje morgon. 1. Jag är glad, älskar livet och allt är på topp. Dock är dessa dagarna de mest sällsynta. 2. De dagar jag mår dåligt, men ger inte upp. Jag kämpar mig fram. Det är bland de mest vanligaste dagarna. 3. Jag mår dåligt så jag bara vill tillbringa dagen i min säng utan någon kontakt med någon. Bara få dagen överstökad och sedan dagen efter gå upp igen och kämpa på nytt. Även den är den mest vanligaste dagen i mitt liv. Till slutligen nummer 4, dagen då man verkligen bara vill dö. Då man inte har några andra tankar än på att just hur man ska ta livet av sig. Dessa dagar är som nummer 1, sällsynta. 

Av allt det här har jag lärt mig så mycket, bland annat att vara stark och inte döma folk. Det är det värsta jag vet. Folk som dömer andra utan att veta varför. Det finns alltid en anledning till varför man gör/säger något. Ta reda på sanningen innan du dömer. Trots mitt dåliga självförtroende har jag lärt mig att tro på mig själv, oftast. Jag har dagar då jag tvivlar om jag verkligen klarar av saker, som mitt jobb. Som en enkel sak som i att leva. Klarar jag verkligen av att leva? Det vet jag ju inte förens jag testar eller hur?

Jag är också rädd, jag har sett hur depression har påverkat folk jag känner. Min mamma tillexempel. Jag har sett hur det plågat henne i flera år. Självklart är jag rädd att jag ska hamna där hon gjorde. Jag har sett hur det har påverkat hennes jobb, jag har redan känt på hur det påverkar mitt nuvarande. Hur ska det här gå i framtiden? Hur ska jag kunna bo ensam, försörja en blivande familj i framtiden? Jag är så rädd. Hur ska jag våga?

Jag mår helt enkelt inte bra är det jag vill komma till, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har mått dåligt sen jag var 3 år. Så tro mig jag har testat det mesta. Det som faktiskt fått mig att må som bäst var när jag var kär och hade förhållande, båda gångerna. Det är många gånger jag blivit räddad av kärleken. Men jag ska inte behöva vara tvungen att vara kär och ha förhållande för att jag ska må bra. Jag vill inte ha ett förhållande just nu. Men självklart på något sätt blir det ju aotomatiskt så när jag vet att jag mår som bäst då. Även fast jag vet att just nu att det inte är det bästa för mig. Jag vill leva, Jag vill festa med mina kompisar och bara ha kul. jag vill kunna dejta och ligga med vem och hur många jag vill om jag nu skulle vilja det. Men hur gör jag för att någonsin kunna göra allt det där och samtidigt också må bra? Jag hoppas att i framtiden ska jag försöka lista ut det och även någon gång kan få vara glad och lycklig i mer än i några dar.

Tar sina liv på grund av försäkringskassan

Det här är något bland det sjukaste jag läst. Jag blir så irreterad. Försäkringskassan som ska vara någonting bra. Hjälp de som behöver hjälp ist för att inte hjälpa och låta de må dåligt tills de tar livet av sig. Det är därmed skönt att det finns folk som kämpar om att få rättvisan tillbaka av försäkringskassan. Allt mer och mer för sjuka människor med intyg om att det är sant tvingas jobba vilket har bidagit till för många inte orkar mer och tar sitt liv. Så här ska det inte vara, det är dax för försäkringskassen och de som jobbar där att skärpa till sig. Jag är så EMOT det här

Skriver ut - Varför skrev jag som jag gjorde för 2 år sen?

Satt och kollade igenom min gamla blogg på Nattstad och andras gamla bloggar på nattstad som bloggade ungefär samtidigt som jag bloggade där. Inser hur mycket man vuxit och mognat som person på bara 2 år! Tänker väldigt mycket på mig i det här syftet, men finns väldigt många gamla bloggare som inte var särskilt mogna då som är en aning mognare nu. 

Det är inte heller bara på ett vis, utan det är på alla vis. Som tillexempel bilderna. Alltså hur jag såg ut då och hur jag ser ut nu. Stor skillnad! Kan inte ens tänka mig att se ut som jag gjorde då. På sättet jag skrev/skriver i min blogg. Skriver mycket mer seriöst nu än vad jag gjorde för 2 år sen. På sättet jag reklamerade min blogg. Skrev ut att det var en nakenbild på min blogg fast det inte var det, lite töntigt kanske. Men alla fattade ju varför? Jag ville få läsare vilket då ledde till mer pengar. Provocera som Kisse säger, jag provocerade väldigt många andra kronoberg bloggare när jag gjorde på det viset vilket också gav resultat. Jag blev Kronobergs mest lästa blogg på Nattstad. Även bloggbråken som jag hade, det var det töntigaste jag någnsin varit med om inom bloggandet. Bröst bilderna, då jag i prencip bara tog bilder där jag visade att jag hade stora bröst för att få koplimanger och så mycket mer..

Men hur blev allt det här som det blev egentligen osv?
Jag har bloggat sen jag var 13 år då jag hade bloggen som en dagbok. Jag måste ha något och skriva av mig på, om allt och ingenting och bloggandet är perfekt för mig. Jag började blogga på Nattstad när jag var 15. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag började få väldigt många läsare och blev beroende av de. Så när jag märkte att jag började tappa bloggare så var jag tvungen att skriva något så folk blev intresserade. Började då med sex inlägg. Så jag tog olika saker om sex på nätet och skrev. Gick svin bra förstås, så självklart fortsatte jag med det. Till slut fick jag så mycket läsare att jag låg topp 3 hela tiden i Kronoberg och runt topp 30-50 i Sverige på topplistan. Då blev även det ett beroende, så när jag sjönk ner så var jag tvungen till att göra något för komma upp på listan igen. Då jag började skriva fejköverskrifter, självklart funkade det också. Då började folk störa sig på mig och på hur jag reklamerade min blogg. Vilket på ett sätt är förstårligt idag, men vad hade de egentligen att säga om de? De gjorde likadant fast med mildare överskrifter.

Varför ändrade jag på mig helt plötsligt?
Jag växte helt enkelt upp, jag slutade bry mig om bloggen så himla mycket och fokuserade på så mycket annat. Sket i om jag sjönk på topplistan och fick mindre läsare. Började även sluta skriva inlägg och skrev bara när jag kände för det helt enkelt. Tappade liksom känslan och villandet för att blogga. Till slut började jag även "dejta en kille", Mattias. Vi var i prencip varje dag i en månad. Så på fritiden ville jag inte göra något annat än att träffa honom. Men jag kunde som sagt inte sluta blogga helt. Men blev tillslut trött på allt jag alltid skrev på min blogg och på allt tävlande osv om vem som ska ligga först på topplistan. Så jag bestämde mig för att börja blogga på en annan portal då jag hade blivit väldigt intresserad av Forme.se. De var rätt nytt när jag började blogga här och var inte så många som hade bloggar här, vilket jag tyckte var skönt. Jag trivdes mycket bättre på denna hemsidan också. Vilket också gjorde till att jag ville blogga lite mer seriöst och för min egen skull inte för att få en massa läsare. Vilket också har gått bra känner jag. Får i prencip bara bra feedback nu mera och även jag älskar och vill blogga hela tiden.

Självklart älskar jag fortfarande och blir jätte glad om jag ligger högt på topplistan. Men det är inget jag se till att jag måste göra. Det är lite skillnad från denna bloggen till min gamla när jag hade mellan 2000-3000 läsare på min förra blogg och har nu mellan 200-500 läsare om dagen.

Men sen måste jag ju se det positivt, de läsare jag har nu läser min blogg för att de vill. De läser inte min blogg för jag lockar de med sex eller fejköverskrifter då de bara läste inläggen en gång på min förra blogg, Alltså de känner sig nu mera inte tvingade till att kolla vad jag skrivit. 
Ungefär så här såg jag ut när mitt bloggande var som värst. Blond, bilder med stora bröst, inga ögonbryn. Heja mig!

Trend att bli gravid i ung ålder?

På något sätt har jag nu fått nog. Vad tror folk egentligen? Att det är en trend att bli med barn i åldern mellan 16-19 år? Eller har folk bara blivit allmänt lata att skydda sig och tror att allt ordnar sig och att det inte är en så stor risk att bli gravid? Men på något sätt blir fler och fler jag känner/bekanta/vet vilka det är gravida. Jag tror för att det ska fungera för alla så måste man ha lite planerring i det hela. I början stod jag upp för alla som blev gravida. Men nu känns det som alla blir det bara för att alla andra är det. Det här med barn känner jag att man skaffar när man är säker på att man verkligen vill ha barn och är mogna till det. Är ni inte det, se till att skydda er då! Så slipper ni konsenkvenserna med att ene föräldren vill behålla det och det ena inte. Ni slipper känna den obehagliga känslan och bli ledsen efter en abort och ni kan leva livet några år till utan att vara förälder och inte kunna sova och tänka på den lilla/lille ni har.

Jag tycker inte om när folk skriver elaka kommentarer till de som är gravida då de inte vet något om deras liv och hur de ska lösa saker och ting. Men de som gör det har också en liten poäng. Man kommer inte kunna klara av allt som kommer komma. Som kostander på pengar, eget place, barnvakter, bebissaker och även saker till en själva. Det tär på förhållandet då ingen kommer få sova pga ett skrikande barn osv. Det krävs riktigt tålamod mellan partners om det verkligen ska gå. Det jag egentligen vill punktera med det här är att jag tycker det är väldigt konstigt att alla skaffar barn nu i så tidig ålder, man är liksom fast sen. Sitter hemma medans alla ens kompisar festar, reser och har det kul. Det vill man ju ändå uppleva? Lek, festa, res, ha kul medans du kan och är ung säger jag. Vuxenlivet och familjelivet kommer också men kanske några år senare än just nu. Jag menar inga föräldrar kan ju heller inte bli glada när deras barn på 16-19 år kommer hem och säger att deras föräldrar ska bli morföräldrar i så tidig ålder.

När jag var 14 fick mina bästa vänners vän barn och då visste jag att jag med ville ha barn i tidig ålder (under 20 år) och det var då inte för att det var en trend utan för jag insåg hur vackert det är med barn och för att jag själv så gärna ville ha ett och ta hand om. Nu i efterhand inser jag att jag inte vill ha barn innan jag är 20 då jag har så mycket annat jag vill/ska uppleva. Även fast jag inerst inne vill det ibland så vet jag att jag inte skulle klara av det nu. Vet också att 99 av alla fall där tonåringar får barn förstör fårhållandet med pappan. Den kärleken jag har till Mattias har jag ingen lust att riskera pga av en förtidig bebis. Vi är liksom bara ungdomar än, vi tänker inte vuxet och är egentligen inte mogna för barn. Förstår inte att gravid antalet bara ökar bland unga kvinnor, hela ens situvation blir ju helt omvänd. Skola, vänner, jobb, körkort osv är precis lika viktigt och om ni frågar mig är det skönt att ha det gjort innan man skaffar familj då det är jobbigt att ta tag i det sen då man kanske inte har tid eller pengar.