Linda Kjellberg

Kategori: Tankar/känslor

Some selflove quotes #Three

Framtidsplaner - Utbildning, Plugg och Jobb

Hej på er, har ju pratat en del om utbildnng och plugg lite smått. Men fått en hel del frågor då det blivit mycket ändringar i vilja samt i livet. Så tänkte skriva lite om mina framtidsplaner gällande jobb och utbildning. Varför inte detta inlägg kommit upp tidigare trots att jag skrivit några gånger i andra inlägg att detta ska vara nästa inlägg som kommer upp är mycket pga hur jag mått och även pga corona. Har liksom inte vetat när jag skulle börja må bättre, man hade ingen koll på hur Corona skulle urarta sig. Men nu mår jag tillräckligt bra och hade velat läsa svenska 2 och 3 nu. Men nu under sommar går jag upp till att jobba heltid och kommer inte ha ork eller tid att jobba 100% samt ha plugg samtidigt. Så därav får det väntas med till hösten. 

I Höstas började jag utbilda mig till undersköterska. Men tre månader in kände jag att det inte alls var rätt för mig. (Jobbar just nu inom vården och är timanställd. Men meningen är inte att jag ska jobba med det så länge till) så därför hoppade jag av utbildningen och började fundera på vad jag egentligen vill. Mitt mål har alltid varit sen jag själv blev sjuk i psykisk ohälsa att jobba inom det och hjälpa andra med psykiska problem. Därmed är jag nu sugen på att plugga beteendevetenskap. Meningen var att jag skulle börja med det till hösten, så jag var och prata med en studie och yrkesvägledare som kunde hjälpa mig med detta. Vi insåg då att jag saknade 50 poäng av samhällskunskap och 100 poäng på svenska 2 och 3 för att söka den utbildningen. Så i våras var då meningen att jag skulle läsa dessa kurserna samtidigt som jag jobbade. Skrev även upp mig till högskoleprovet (Då det är lättare att komma in på utbildning om du gjort högskoleprovet.) Men pga av att Corona hände samt min farmors bortgång så blev det mycket trubbel och jag valde att avsluta mina studier för stunden. Jag hann klart med min samhäll, så den är färdig. Men jag har svenska 2 och 3 kvar. Pga Corona så kommer jag nu inte söka beteendevetenskapsprogrammet i höst som jag hade tänkt mig. Meningen blir att jag ska fortsätta läsa svenska 2 och 3 i höst och förhoppningsvis även göra högskoleprovet då och vara klar så jag kan söka in till beteendevetenskapsprogrammet i vår 2021 istället. Kommer jag in blir det flytt till annan stad då denna utbildningen inte finns i Växjö. Har även blivit småsugen på att utbilda mig till sexolog. Då behöver man bara läsa till några kurser och ha en utbildning inom beteendevetenskap, sjuksköterska eller liknande, Men det är något jag får se senare i livet när jag utbildat klart mig till beteeendevetare. Kan tänka mig att jag vill jobba med att hjälpa folk inom psykiska områden ett tag och sen kanske fortsätta utbilda mig till sexolog, jag menar man ska ju ändå vara i jobbbranchen i cirka 40 år till. Så det är så mina tankar går just nu och har gjort sen i höstas. Kommer alltså jobba kvar på boendet jag är nu året ut samt läsa de behörande kurserna i höst. Och sen söka till beteendevetenskapsprogrammet och hoppas på det bästa. Har ni några frågor får ni ställa dom nedan så ska jag försöka svara på dem! :-)

Some selflove quotes #Two

Vila i frid Farmor

2020-02-12. Det är dagen min älskade farmor gick bort. Min farmor som varit som en extra mamma till mig i yngre dar. Som fanns där mest under mammas och pappas jobbiga skilsmässa. Hon jag fick bo hos när jag inte kunde bo hos någon av mina föräldrar. Hon jag saknade extremt under åren jag bodde i Mjölby. Hon jag snackade med om mina jobbiga situationer med de vuxna kvinnorna i mitt liv. Hon jag var hos när stormen Gudrun ägde rum. Hon jag ville hälsa på ofta i äldre dar. Hon jag alltid känt extra mycket kärlek för. Hon som alltid varit orolig fast hon inte behövde det. Hon som hela tiden ringde och skrev fina sms. 

Jag hoppas du nu sover gott kära farmor, kanske är du tillsammans med farfar och vakar över oss alla. Jag hade velat att du skulle fått träffa mina barn. Att mina barn skulle få träffa dig, se vilken underbar och fantastisk kvinna/farmor du var. Jag har lärt mig så mycket av dig, och jag vill tacka dig med hela mitt hjärta över hur älskad du fått mig att känna mig. Jag hoppas att även du kände dig älskad. För det var du, vi var många som älskade dig. Jag hoppas du har det bra där du är nu och att du vilar i frid, så ses vi förhoppnigvis någon gång. Jag älskar dig. Massor kramar ditt barnbarn Linda.

Some selflove quotes

Note to myself.

Fly Away

*Fan nu skiter jag i allt, varför ska jag stanna kvar? Det enda jag får är massa värdelösa svar. Ni säger *allting kommer ordna sig, du kommer att må bra*. Jag vet att ni bara ljuger för att få mig att stanna kvar. Jag fattar inte varför. Fan, ni älskar inte mig. Ni beter er som en låga som har brunnit utan eld. Jag har försökt så många gånger, jag har väntat på tiden. Men orkar inte längre, ser ni inte att jag lider? Snälla ta mig härifrån, bort från denna värld. Till en plats där allt är underbart och ingen har besvär. Jag går under varje dag, men jag försöker att bli glad. Nu slutar jag försöka de blir ändå aldrig bra. De känns som de är slut nu för jag orkar inte mer. Gud lyssnar inte på mig, hur mycket jag än ber. Mina tårar är för många har förvandlats till blod. Kanske vore det bäst om bara lilla fia dog.

Varför ljuger du för mig, har du kollat på min själ? Ja då vet du hur mycket skit jag där inne bär. I mitt innersta rum finns bara djupa sår. Tiden läker ingenting, det har ju gått flera år. Jag står på min bro och tittar ner emot rälsen, jag tänker ska jag hoppa? och jag får en klump i halsen. Det känns som allt är över nu, som jag är på botten. Livet är ett spel och jag fick nitlotten. Allting känns så värdelöst. Vill bara komma bort, bort till andra sidan av himlen eller något. Bara känna en känsla av lycka igen, bara kunna vara glad och skratta igen. De fanns en tid då jag älskade mitt liv, Men nu är ingenting som förr, inget är sig likt. Jag önskar att jag aldrig fötts, nu vill jag bara dö. Jag duger aldrig till någonting, vad jag än gör. 

Jag betyder ingenting så vem fan skulle bry sig om jag försvann en dag, nej ingen skulle sakna mig. Ni skulle ha det bra, slippa mina problem. Det känns som allt som händer, det är bara mitt fel. Jag älskar dig pappa, men vad ska jag ta mig till? Att ta mig härifrån är ju det enda jag vill. Det är hemskt att må såhär, det finns inget man kan göra. Fortsätt bara att kämpa är det enda man får höra. Det är svårt att vara stark och hålla modet kvar. Ska jag leva eller dö? Har jag ens något val? Vill åka till himlen och stanna där för alltid, aldrig komma tillbaks till denna fuckedup tid. Jag är hatad av så många, men älskad av få. Jag älskar mina vänner, min familj och så. Ni har gjort så mycket för mig och nu vill jag tacka er, men jag ska ta mitt eget liv när ni inte längre ser.*

Uppdatering om min psykiska ohälsa

Ni som läser min blogg vet ju att jag är diagnoserad med djup depression (Eller grad 3, eller Dystymi som det också heter) och jag har inte skrivit om det alls på min blogg på ett bra tag så tänkte ge er en uppdatering om detta. Varför jag inte skrivit om det på senaste tiden är för inget speciellt har hänt och jag har känt mig väldigt tom på känslor. Så har inte haft något att skriva om så att säga, och så är det fortfarande.

Har även slutat blogga på ångestskolan (Där jag endast skrev två inlägg) för just detta. Jag känner mig tom och har inga ord och hittar inga sätt att uttrycka mig och då blir det inga inlägg heller. Så jag får komma tillbaka och blogga där när jag väl kan börja formulera mina känslor och mina diagnoser mer. 

Ni vet kanske också (vet att jag nämt det innan) att jag alltid skrivit om både jätte bra och dåliga saker på min blogg men som jag aldrig publicerat. Utan sparat dom i utkast för att det bara är så skönt att skriva av sig. De var nåt jag gjorde minst 1 gång i veckan och har jätte många sådana i utkast. Men det är något jag slutat med då jag är tom på känslor och lyckas inte formulera ner de jag känner. (Dock har jag lovat er minst 1 inlägg av de jag skrivit som ska komma ut) och de ska komma ut på nyår. För det var på nyår 2016/2017 jag skrev det och jag vill att ni ska få mina känslor jag hade då, och så ska vi jämföra dom med hur jag känner i år och vad som är skillnaden.

Nu när vi rätt ut det, så kan vi återgå till själva diagnoserna och hur det går för mig. Jag har slutat äta alla mina tabletter då de gör min kropp så illa. Uppviktgång, dålig hy osvosvosv. Har gjort det i flera månader nu och det verkar gå bra och min kropp mår bättre. Har fortfarande grymma jävla sömnproblem och tar sömnmedel minst 4 av 7 dagar i veckan. Och ibland hjälps inte ens de. Jag går ständigt till min psykolog. Cirka varannan vecka. Vet inte om det funkar eller inte om jag ska vara ärlig. Men ska fortsätta gå till mitt friskvårdsbidrag går ut i februari och sen får vi se hur det blir med det.

De som blivit bättre med depressionen är att jag kan se de roliga i vissa saker. Innan kunde jag göra roliga saker men som jag inte alls tyckte va kul längre. Nu ser jag inte att jag måste hänga med min kompisar bara för att ha dom kvar. Nu ser ju det roliga i att hänga med dom. Jag känner att jag är mer delaktig i saker. Jag känner mig inte alls lika ensam. Innan kanske jag kände mig ensam cirka 3 av 4 veckor i månaden. Nu är de kanske 1-2 veckor jag känner mig ensam i månaden. Jag hade ständiga självmordstankar och självmordsförsök och under detta året har jag inte försökt ta livet av mig alls många gånger, utan mest skadat mig själv och de är mer rop på hjälp än att faktiskt vilja dö. Sedan har mina tankar inte varit där lika ofta. Självklart är dom där varje dag. De är dom alltid. Men jag tänker om när dom kommer. Istället för skada mig själv som jag gjorde innan, så vänder jag det. Får det till att "varför ska jag dö när jag har så många fina människor i mitt liv?" "Varför skulle jag inte vilja skaffa barn och se dom växa upp?" osv. Då får jag tillbaks livsgnistan igen. Framförallt, har jag lärt mig de senaste månaderna, de senaste året om hur jag ska hantera saker och ting. Det som egentligen är de värsta med depressionen är sömnproblemen och orken till att göra saker. Nämnde tidigare att jag fått tillbaka gnistan till att vilja göra saker, men att orka dom är värre. Blir mer än ofta att jag bara sover bort dagarna. De är jobbigt att ta sig till jobbet, det är jobbigt att träna, de är jobbigt att ta tag i körkortet, de är jobbigt att gå på dejter, de är jobbigt att städa, de är jobbigt att tvätta, de är jobbigt att träffa kompisarna, och de är jobbigt att bara ta en dusch. Ja de kämpar jag med ständigt varje dag, än. Att endast ta mig upp ur sängen och ta tag i den nya dagen. De är min största utmaning.

Sen har vi panikångesten. Vanlig ångest har jag varje dag. Något som en frisk person har endast när den ska göra något jobbigt, nervöst. Eller liksom den klassiska söndagsångesten. Men jag, jag lever med den ångesten varje dag. Ångest över att jag sover bort hela dagen, över saker jag inte får gjorda osvosvosv. Men själva panikattackerna händer ytterst sällan. Sen i juni har jag endast haft 10 panikattacks dagar. Och kanske 30 vanliga panikattacker, nyktert. Innan kanske de var 30 enkla i veckan och 10 dagar i månaden. Fattar ni skillnaden!? I Onyktert skede är det dock annorlunda. Då kommer panikattacker när jag blir för full eller när något påminner mig om våldtäkten förra året. Som att bli ensam på krogen eller efter krogen. Något jag lärt mig, är att ifall detta händer så har jag en back up plan. En plan för att möta någon, eller ta mig där ifrån och att ständigt ha någon som kan komma och hämta mig. Pappa är alltid hemma när jag dricker alkohol nu mera, vilken är en jätte trygghet. De funkar för nu, men kommer inte funka för alltid. Förstår jag också! Tar fortfarande tabletter för detta vid behov. Alltså när jag får en panikattack i ENDAST NYKTERT tillstånd. Då man absolut inte ska ta de i samband med alkohol eller droger.

Allt detta har fått mig väldigt tom. Och oftast mår jag varken dåligt eller bra. Jag mår okej, Men vet ni vad? De är så mycket bättre än att må dåligt. Okej är bra. Okej är MITT bra! Är glad över hur långt jag kommit sen våldtäkten och allt hände, är så himla stolt över mig själv och jag måste våga säga det till mig själv oftare. Jag är så stolt över dig Linda! Kanske att de här med psykologen hjälper trots allt. För skillnaden på nu och för ett år sen är så stor och kanske en dag har jag chans att bli frisk, eller åtminstone må bra och har allt hanterbart.

Feminist, rasist, eller rimligt tänkade..

Jag är med i en grupp på Facebook, och där la jag upp en bild på mig och skrev att jag ville köra en selfietråd för jag hade tråkigt och jag vet att de blir så jävla mycket hat i den gruppen så ville se vad jag kunde få för reaktioner. (dock trodde jag inte det skulle komma så här grova.) Det var i alla fall en helt vanlig bild med ett vanligt linne på mig så man ser lite klyfta liksom. (Min p-bild på FB.) I alla fall så var en av de kommentarerna den här ovan. Det här är bara sjukt enligt mig, bara för jag lägger upp en selfie där man ser lite klyfta så är det mitt fel att människor blir våldtagna och att pedofiler ger sig på barn? Jag vet inte hur han får ihop det, och just att han säger att han har emot våldtäksmän. Nej, med den kommentaren visar han bara att skiter i vilket och det här med att jag är ett prostituerad äckel pga av en selfie? Hans huvud kan ju inte riktigt fungera. Så pga min bild så ser han att jag säljer mig, låter ju rimligt? Asså människor som han behöver skärpa till sig, finns allt för många människor som tycker som han. Likadant det här med om tjejer ligger mycket eller med många så är hon en slyna/hora. Nej det är hon verkligen inte. Det är år 2017. Skärp till er och väx upp! Dock typ alla som sagt/skrivit så till mig är utlänningar och har väl en ennan kultur i sitt land. Men förfan du/ni/dom är i Sverige och så här är det här, lär er våra regler och skärp till er om vi nu var så snälla att ta emot er.

Jag är trött på att höra att jag är en hora, jag är trött på att bli antastad på klubben, jag är trött på att vara rädd när jag går hem på natten, jag är trött på att folk kollar in mig som ett sexobjekt när jag är på affären, (De killar som varit elaka mot mig är 99% utlänningar), jag är trött på egentligen alla killar. Tyvärr till och med er snälla killar. De elaka killarna förstör er. Jag kommer inte kunna lite på er, tills ni visar mig motsatsen.

Tror även SD kommer vinna i valet nästa år, för det har gått över en gräns. Det händer inget i Sverige. De blir bara värre och värre. Det är sjukt, för ett år sen hatade jag SD, skulle aldrig kunna rösta på dom. Men har fan börjat inse att de förmodligen är det enda som kan ändra på hur Sverige är just nu. För jag är på ett sätt trött på hur mycket vi svenskar måste anpassa oss efter utlänningarna när det i själva varken är tvärtom eftersom de kommer till vårt land och då borde de följa våra regler och traditioner. Varför ska vi ändra allt pga av dom? Är trött på rättsystemet som inte funkar i Sveige alls just nu. Att skattefel osv är så mycket högre straff än för våldtäkt och misshandel tillexempel. Är trött på att vi tar in så mycket människor och ger utlänningar pengar för våra skattepengar och jobb så de inte finns till våra umgdomar. För där är jag, jag är en ungdom i Sverige och det är näst intill omöjligt att få ett heltidjobb om man inte har bra kontakter. Ska egentligen inte ytta mig för mycket om politik för så insatt är jag inte, något jag måste bättra på till valet. Men är ju för och nackdelar med alla parti såklart.

Nej jag är inte rasist och inte feminist, jag ser bara det här som rimligt tänkande. Har absolut inget emot de utlänningar som sköter sig och är snälla. Men är trött på allt de jag skrev där uppe. Framför allt sveriges rättsystem. Det måste verkligen ändras. För det här är helt sjukt, ändras det inte snart så har vi förmodligen ett tredje världskrig inom 50-100 år.

Jag är rädd, rädd för killar. Jag är rädd för att bli lämnad ensam ute när de är mörkt. Jag är rädd för att träffa en kille för första gången. Jag är rädd för att prata med killar. Jag är rädd för att ha sex med killar. Jag är rädd för allt som har med killar att göra. Jag litar inte på er killar. För ni har antastat mig närmare 50 gånger på fester. Ni har våldtagit mig en gång och försökt en annan. Ni har kallat mig hora/slyna sen jag var 13 år gammal och gör det fortfarande till och från.

Vet att det inte är ni, men för mig blir det ni. För det spelar ingen roll. Jag ser alla män som potenciella väldtäksmän. Har man varit i min sits förstår man. Män gör det troligen inte. För att skydda sig själv, för att inte vara med om allt de där hemska en gång till så måste man tyvärr se det så.

OBS! Får ursäkta för ett litet rörigt inlägg med lite tankar om olika saker och lite hoppande. Men var så mycket tankar och känslor som kom upp under tiden jag skrev detta inlägg. Hoppas ni har förstående för det! Det är ju trots allt viktiga ämnen alltihopa.

Det enda jag duger till?

Jag är en tjej, en tjej på 20 år. Som har haft ett av och på förhållande i cirka två år mellan 12-14 år. Jag är en tjej som var super kär i en kille när jag var 16 men som behandlade mig som skit i några månader. Jag är en tjej som sedan blev kär i en annan kille när jag var 16 år och som höll i två år och ett år som förlovade.

Så här känner nog alla singlar någon gång, och troligen kommer det inte att vara så här. Man känner att det är ingen som vill ha en, man känner att man kommer leva ensam i resten av sitt liv. Jag kommer aldrig bli kär igen, jag kommer aldrig hitta pappan till mina barn. Problemet är att genom allt jag gått igenom och allt jag går igenom inom min depression, så stärks alla känslor. Mitt bekräftelsebehov stärks, min ensamhetskänsla stärks..Vilket är ett problem. Det här gör att det enda jag tänker på är att jag behöver skaffa mig en pojkvän, det är också svårt när nästan alla ens vänner också har pojkvän och vill inte hitta på samma saker som sin singelkompis. Man ligger liksom då på olika plan och glider lite ifrån varandra.

Men då är mitt behov efter en pojkvän så jävla stort att jag på ett sett går och letar efter det, men samtidigt så vill jag ju inte ha pojkvän bara för att. Jag vill ju ha en pojkvän som jag är så jävla kär i och som har allt det där jag behöver i en kille. Jag är så himla rädd för att mina behov på bekräftelse och trygghet kommer att såra någon eller mig själv i slutändan. Så vad gör jag? Jag blir så rädd för att såra folk att jag stänger av mina känslor när det kommer till killar. Jag kan träffa killar, men antingen så skiter jag i det, eller så blir jag vänner med dom. För även om jag skulle tycka om en kille jag träffar så kan jag inte låta mig själv bli kär i honom. En kille jag snackade med om det här, han sa "när man väl har hittat rätt, så kommer det bara att gå automatiskt". På ett sätt tror jag så väl på det där, och jag hoppas han har rätt. För jag är så rädd, att allt alltid kommer bli så fel.

Men genom mina förhållanden jag tidigare haft och genom mig själv, så har jag blivit så sjukt kräsen gällande killar. Det är så mycket en killes personlighet måste vara för att det ska kunna funka en längre tid. Två viktiga punkter för mig är såklart humor, sen behöver jag någon som kan lyssna och förstå. Någon som kan lyssna när jag mår dåligt och någon som på ett sätt kan förstå. Jag kommer aldrig kunna ha ett förhållande igen med någon som inte har en aning om nått med depression eller panikångest. För det var ett av felet med mitt senaste förhållande, jag kunde liksom säga att idag mår jag dåligt och sen varför och hans svar var oftast liksom "jaha" och sen inte så mycket mer. Som jag sa en person med depression behöver mer bekräftelse än en person som är frisk och där av funkar det inte att endast säga "jaha" när jag har valt att säga att jag är ledsen, tyvärr.

Sen har vi ett problem till. Jag är en väldigt öppen person, om allt. Om min psykiska ohälsa, om sex osv. Men är jag för öppen om sex för killar så vill de oftast bara ligga med mig. De vill liksom inte lära känna mig. Varför ska jag som person behöva ändra mig för att killar ska bli intresserade av att lära känna mig än att endast ha sex med mig? Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju fortfarande vara öppna jag, men att killen inte bara skulle vilja ha sex med mig, utan att han skulle vilja vara intresserad av att dejta/lära känna mig. Det är nästintill aldrig någon som är det. Inte många har som sagt det iaf, och de som faktiskt sagt det, är sådana jag inte är intresserade av, tyvärr. Det hela går ju bara i en ond cirkel.