Linda Kjellberg

Kategori: Tankar/känslor

Uppdatering på inlägget "Jag har två pappor!?"

Efter det inlägget jag skrev så mådde jag bra och ångesten började lägga sig och jag äntligen började känna att jag kunde lägga den händelsen bakom mig. Men som jag trodde så skulle ett samtal komma från antingen mamma eller mormor om inlägget jag skrev. Vilket det också gjorde häromdagen. Mormor ringde och begärde att jag skulle ta bort inlägget annars var jag inte deras barnbarn längre och att jag bara ska ta all skit från mamma för att hon är "sjuk". Dessutom var förra inlägget väldigt milt. Jag hade skrivit ett mycket mer detaljerat inlägg och mer utalanden om mamma. Men pga hur bra samtalen gick så valde jag att ta bort det i inlägget av respekt, vilket jag känner nu att jag likaväl kunde tagit med. Btw tycker jag det är konstigt att mormor ska ta mammas battle. Det här handlar ju om mamma och mig, borde inte mamma ringa om inlägget då. Och av henne har man inte ens fått ett jäkla förlåt för hon ljög en rakt upp i ansiktet och för att hon försökte sära på min och pappas relation. Usch och fy för sådana människor som inte kan stå för sina misstag och be om ursäkt! Mamma är en av alla anledningar till varför jag lider av psykisk ohälsa idag. Hon har psykiskt misshandlat mig sen jag var jätte liten. Vet inte om hon vet det själv, men alla sårande saker hon sagt till en sen man var liten har fastnat uppe i huvudet. Det har gjort att man tryckt ner sig själv, haft dåligt självförtroende och hatat sig själv. Men i alla fall tillbaka till ämnet så har jag också diagnoser men det gör inte det rätt till att behandla människor hur som helst. Jag tänker aldrig ta att någon behandlar mig som skit vare sig det är från min mamma, en vän eller en random människa. Jag har tagit mycket mer skit än vad jag velat från mamma pga att hon är "sjuk". Men under dessa år och allt jag varit med om har jag blivit så stark i mig själv och lärt mig att stå upp för mig själv och vad jag tycker/tänker och känner. En sådan här sak som den senaste händelsen jag skrev om är inget jag bara kan förlåta och gå vidare ifrån. Så är det bara. Tänker helt enkelt inte må dåligt och tvingas ha en relation med mamma för att mormor och morfar ska vilja ha en relation med mig. De har nu visat att de alltid kommer backa mamma oavsett vad hon gör. Vilket jag tycker är fel. Men det är ju deras val. Men det visar också på att det är lika bra de inte heller finns i mitt liv då det är inga människor jag skulle ha respekt för. Någon som inte kan stå upp för vad som är rätt och fel oavsett vem det är som har fel är inga jag vill ha i mitt liv och är inga bra förebilder. Självklart är detta något jag är ledsen över då dem är de enda morföräldrarna jag har kvar och de är några jag skulle vilja ha i mitt liv. Men nu har jag ingen släkt kvar på mammas sida och så får det vara nu. Nu lägger jag äntligen detta bakom mig och går vidare. 

Är bara så himla tacksam för alla fina människor jag har på pappas sida av släkten. Hur farmor varit som en extra mamma i hela mitt liv. Hur pappa hur varit min mamma, pappa och vän. Hur Malin blivit mer som än syster och vän i äldre dar. Hur fina kusiner jag har som alltid stöttar en. Hur fina farbrödrar och fastrar jag har som alltid stöttar en vad man än gör även om man inte pratar/ses jätte ofta eller gör saker de inte alltid tycker om. Är så himla tacksam för er!

Jag har två pappor!?

"Orkar ni läsa så kommer ni läsa något av det sjukaste ni hört. Så här började det, för några veckor sedan åkte jag och Malin till Öland för att hälsa på mormor och morfar och även mamma som flyttat till Öland nu under sommaren. Vi åkte tidigt en lördags förmiddag och var framme tidigt lördags eftermiddag och hade en väldigt trevlig lördag faktiskt. Jag brukar inte kunna träffa mamma i mer än ca 3 timmar i taget innan jag får panik och måste bort. Så hade haft lite smått ångest för att jag skulle spendera så många timmar i hennes närvaro och även sova över. Men det gick faktiskt överraskande bra. Tills senare på kvällen då jag fick ångest som jag vaknade av till och från hela natten. Vid 07 på morgon skrev jag ett meddelande till pappa och ville bara hem. Ångesten blev senare bättre och vi åt frukost och fixade oss på söndagsmorgonen och har helt vanliga trevliga samtal. Tills mamma helt plötsligt utbrister till mig "Din pappa är inte din pappa". Här som ni kanske fattar började det snurra väldigt många frågetecken och jag frågade vad hon menade med det. Mamma utbrister då "Jag hade ett förhållande med pip (tänker inte nämna hans namn i bloggen) samtidigt som jag var med din pappa. Jag vet inte till hundra procent vem som är din pappa av dom två, du är inte ens lik din pappa utan du är lik pip." Sedan berättade hon att runt jul förra året hade hon pratat med pip och en gemensam killkompis till dom om detta och att de gärna hade velat ta ett DNA test för att se vem som är min pappa.

Jag blev så förbannad när jag hörde detta och gick direkt in i försvarsställning och sa att jag vet att pappa är min riktiga pappa. Vi har gjort DNA test i samband med släktforskning. Något som slank ur mig då jag blev så upprörd. Försökte hela tiden ta kontakt med Malin som inte satt så långt ifrån oss och sminkade sig. Lyckades till slut fråga Malin om hon hade hört vad mamma sa och hon sa ja med en chockad min. När Malin sen hade sminkat klart sig frågade hon mig om jag ville ut och ta en cigg ihop. Jag sa ja, vi tog även ut saker vi skulle ha med oss hem från mamma till bilen och sen ringde jag pappa samtidigt som Malin rökte. Pappa blev som jag väldigt chockad och arg över dessa påståenden. Mamma kom sedan ut och jag känner att jag bara vill åka hem. Jag vill inte vara med denna människa mer. Går in igen för jag behöver gå på toaletten medans mamma och Malin står ute och röker. När jag sätter mig på toaletten börjar tårarna rinna, jag blev faktiskt jätte upprörd över att mamma försöker förstöra något av det finaste jag faktiskt har, min och pappas relation. Lyckas samla mig och sedan kommer dom in igen. Jag känner hur jag inte kan vara i mammas tillvaro. Jag vill verkligen bara bort därifrån. Men vi hade lovat att äta middag hos mormor och morfar innan vi skulle åka hem och jag ville faktiskt tillbringa min tid med dom då så jag sa bara till mamma och Malin att vi sticker dit. Allt blev lättare när vi kom dit. Jag kände att jag kunde fokusera på att hänga mer med mormor och morfar än med mamma och jag kunde släppa det som hänt lite. Samtidigt som detta händer, händer en sak med min bästavän som jag behöver finnas där för så känner att min tillvaro inte alls är med i umgänget. Jag svävade bort då det var så mycket som hände på samma gång och så mycket känslor. Vi lyckas tillslut åka mot Växjö igen runt 16 tiden. Från stunden mamma berättade dom där orden tänkte jag bara "Thats it, det här är droppen. Jag orkar inte mer. Nu är det dax att kapa banden till denna kvinna som bara får mig att må dåligt, tar min energi och ger mig ångest." Varför jag ens har haft kontakt med henne de senaste åren är för att mina framtida barn skulle få välja själva om de ville ha sin mormor i sitt liv. Men hon är ingen jag vill presentera för mina framtida barn.

Malin och jag pratade om detta på vägen hem såklart och hon berättade att hon hade skällt lite på mamma när de stod ute och rökte. Hon hade också frågat varför hon ens berättade detta. Mamma hade då bara svarat "Vet inte". Självklart frågade också hon om hennes pappa. Men mamma sa då att våran pappa är Malins pappa. Jag har nu blockat mamma överallt på sociala medier och telefonnummer. Så det enda hon faktiskt kan komma åt, är att läsa det här. På min blogg. Hade jag kunnat hade jag stängt ute henne här ifrån också, men det kan jag inte utan att stänga ut många av er andra läsare. Så jag vet att detta kommer att läsas och de kommer att tänka att det är onödigt att detta skrivs ut här så alla kan läsa. Men det skiter jag i. För jag bloggar inte för alla mina läsares skull. Jag bloggar för mig. Det är min dagbok. Där jag skriver av mig om allt som händer i mitt liv. Bra som dåligt, roligt som tråkigt.

Tror jag på detta som mamma berättat? Nej det gör jag inte. Hade detta varit sant så hade detta kommit ut långt tidigare. Om inte annat hade hon använt detta för att såra pappa under deras skilsmässa. Hon hade aldrig låtit mig få flytta till Mjölby med pappa om han ej var min riktiga pappa. Hon hade aldrig tillåtit mig att bo hos farmor och min kusinfamilj som jag har bott hos under tiden jag haft det sjukt jobbigt. Varför tror jag att hon säger detta? Jag tror hon är avundsjuk på min och pappas relation. För vi är så nära. Pappa är min pappa, mamma och vän. Medans mamma har egentligen inte varit så mycket för mig efter 15 års ålder och innan det bara trubbel. 

Den här händelsen är självklart något jag går och tänker på. Ljög mamma? Är det sant? Om det är sant, varför har det inte sagts tidigare? Min pappa kommer alltid vara min pappa oavsett. Han har varit den enda föräldern som funnits där i vått och torrt även fast det varit svårt och han inte alltid vetat hur han ska gå tillväga. Pappa har självklart erbjudit sig att ta DNA test. Oavsett om det är sant eller inte så har mamma gjort så mycket fel. Till något som hon kanske trodde skulle förstöra min och pappas relation så puttade detta bara oss närmare och hon fick min och hennes lilla trasiga snara som hängde löst att lossna. Nu är det färdigt här. Jag har ingen mamma. Något som skär i mig är hur min relation till mormor och morfar kommer bli av mitt val att ta avstånd från mamma. När jag gjort det förr tog de avstånd från mig och det är aldrig något jag velat. Min mormor och morfar är några jag vill ha i mitt liv. Men vill de inte ha mig i sina liv pga att jag inte vill ha mamma så säger det mer om dom än om mig och då får det tyvärr bli så, Jag måste tänka på mig själv först. Vad jag mår bra av. Jag mår inte bra av att ha en relation till min mamma."

Detta skrev jag för några veckor sedan, ca två veckor efter händelsen. I cirka en vecka var jag ledsen. Sen gick det över till ilska och nu är det bara en besvikelse. Besviken över att någon som jag ska ha kallat familj har sårat mig så. Jag förstår verkligen inte hur man kan såra någon man tycker om på det sättet. I alla fall efter några veckors tänketid med hur jag ska gå tillväga med detta så bestämde jag mig att jag behövde höra av mig till mormor och morfar. Men tog långt tid innan ångesten lät mig ta tag i saken, samtalet gick bra och mormor sa att det inte var sant och att hon skulle prata med mamma och återkomma. Det gick sedan några dagar innan hon ringde upp mig igen och berättade då att hon hade pratat med mamma och att mamma hade erkänt att hon sagt det och att det hela var lögn. Som jag fattade verkade det som att det var så att mamma var/är avundsjuk på min och pappas relation och ville tära på den helt enkelt. Vilket för mig är ofatttbart, hur kan man inte som förälder vilja att ens barn ska ha bra kontakt med båda sina föräldrar. Trots att min pappa haft svårt för min mamma sen de skilde sig har han alltid puschat mig till att att ha kontakt med mamma fast jag inte har velat. Min ångest har nu lättnat och jag lägger nu den här händelsen bakom mig, och även mamma. Jag hoppas att hon accepterar att jag tagit detta val för det är vad jag behöver göra för att må bra.

Some selflove quotes #Three

Framtidsplaner - Utbildning, Plugg och Jobb

Hej på er, har ju pratat en del om utbildnng och plugg lite smått. Men fått en hel del frågor då det blivit mycket ändringar i vilja samt i livet. Så tänkte skriva lite om mina framtidsplaner gällande jobb och utbildning. Varför inte detta inlägg kommit upp tidigare trots att jag skrivit några gånger i andra inlägg att detta ska vara nästa inlägg som kommer upp är mycket pga hur jag mått och även pga corona. Har liksom inte vetat när jag skulle börja må bättre, man hade ingen koll på hur Corona skulle urarta sig. Men nu mår jag tillräckligt bra och hade velat läsa svenska 2 och 3 nu. Men nu under sommar går jag upp till att jobba heltid och kommer inte ha ork eller tid att jobba 100% samt ha plugg samtidigt. Så därav får det väntas med till hösten. 

I Höstas började jag utbilda mig till undersköterska. Men tre månader in kände jag att det inte alls var rätt för mig. (Jobbar just nu inom vården och är timanställd. Men meningen är inte att jag ska jobba med det så länge till) så därför hoppade jag av utbildningen och började fundera på vad jag egentligen vill. Mitt mål har alltid varit sen jag själv blev sjuk i psykisk ohälsa att jobba inom det och hjälpa andra med psykiska problem. Därmed är jag nu sugen på att plugga beteendevetenskap. Meningen var att jag skulle börja med det till hösten, så jag var och prata med en studie och yrkesvägledare som kunde hjälpa mig med detta. Vi insåg då att jag saknade 50 poäng av samhällskunskap och 100 poäng på svenska 2 och 3 för att söka den utbildningen. Så i våras var då meningen att jag skulle läsa dessa kurserna samtidigt som jag jobbade. Skrev även upp mig till högskoleprovet (Då det är lättare att komma in på utbildning om du gjort högskoleprovet.) Men pga av att Corona hände samt min farmors bortgång så blev det mycket trubbel och jag valde att avsluta mina studier för stunden. Jag hann klart med min samhäll, så den är färdig. Men jag har svenska 2 och 3 kvar. Pga Corona så kommer jag nu inte söka beteendevetenskapsprogrammet i höst som jag hade tänkt mig. Meningen blir att jag ska fortsätta läsa svenska 2 och 3 i höst och förhoppningsvis även göra högskoleprovet då och vara klar så jag kan söka in till beteendevetenskapsprogrammet i vår 2021 istället. Kommer jag in blir det flytt till annan stad då denna utbildningen inte finns i Växjö. Har även blivit småsugen på att utbilda mig till sexolog. Då behöver man bara läsa till några kurser och ha en utbildning inom beteendevetenskap, sjuksköterska eller liknande, Men det är något jag får se senare i livet när jag utbildat klart mig till beteeendevetare. Kan tänka mig att jag vill jobba med att hjälpa folk inom psykiska områden ett tag och sen kanske fortsätta utbilda mig till sexolog, jag menar man ska ju ändå vara i jobbbranchen i cirka 40 år till. Så det är så mina tankar går just nu och har gjort sen i höstas. Kommer alltså jobba kvar på boendet jag är nu året ut samt läsa de behörande kurserna i höst. Och sen söka till beteendevetenskapsprogrammet och hoppas på det bästa. Har ni några frågor får ni ställa dom nedan så ska jag försöka svara på dem! :-)

Some selflove quotes #Two

Vila i frid Farmor

2020-02-12. Det är dagen min älskade farmor gick bort. Min farmor som varit som en extra mamma till mig i yngre dar. Som fanns där mest under mammas och pappas jobbiga skilsmässa. Hon jag fick bo hos när jag inte kunde bo hos någon av mina föräldrar. Hon jag saknade extremt under åren jag bodde i Mjölby. Hon jag snackade med om mina jobbiga situationer med de vuxna kvinnorna i mitt liv. Hon jag var hos när stormen Gudrun ägde rum. Hon jag ville hälsa på ofta i äldre dar. Hon jag alltid känt extra mycket kärlek för. Hon som alltid varit orolig fast hon inte behövde det. Hon som hela tiden ringde och skrev fina sms. 

Jag hoppas du nu sover gott kära farmor, kanske är du tillsammans med farfar och vakar över oss alla. Jag hade velat att du skulle fått träffa mina barn. Att mina barn skulle få träffa dig, se vilken underbar och fantastisk kvinna/farmor du var. Jag har lärt mig så mycket av dig, och jag vill tacka dig med hela mitt hjärta över hur älskad du fått mig att känna mig. Jag hoppas att även du kände dig älskad. För det var du, vi var många som älskade dig. Jag hoppas du har det bra där du är nu och att du vilar i frid, så ses vi förhoppnigvis någon gång. Jag älskar dig. Massor kramar ditt barnbarn Linda.

Some selflove quotes

Note to myself.

Fly Away

*Fan nu skiter jag i allt, varför ska jag stanna kvar? Det enda jag får är massa värdelösa svar. Ni säger *allting kommer ordna sig, du kommer att må bra*. Jag vet att ni bara ljuger för att få mig att stanna kvar. Jag fattar inte varför. Fan, ni älskar inte mig. Ni beter er som en låga som har brunnit utan eld. Jag har försökt så många gånger, jag har väntat på tiden. Men orkar inte längre, ser ni inte att jag lider? Snälla ta mig härifrån, bort från denna värld. Till en plats där allt är underbart och ingen har besvär. Jag går under varje dag, men jag försöker att bli glad. Nu slutar jag försöka de blir ändå aldrig bra. De känns som de är slut nu för jag orkar inte mer. Gud lyssnar inte på mig, hur mycket jag än ber. Mina tårar är för många har förvandlats till blod. Kanske vore det bäst om bara lilla fia dog.

Varför ljuger du för mig, har du kollat på min själ? Ja då vet du hur mycket skit jag där inne bär. I mitt innersta rum finns bara djupa sår. Tiden läker ingenting, det har ju gått flera år. Jag står på min bro och tittar ner emot rälsen, jag tänker ska jag hoppa? och jag får en klump i halsen. Det känns som allt är över nu, som jag är på botten. Livet är ett spel och jag fick nitlotten. Allting känns så värdelöst. Vill bara komma bort, bort till andra sidan av himlen eller något. Bara känna en känsla av lycka igen, bara kunna vara glad och skratta igen. De fanns en tid då jag älskade mitt liv, Men nu är ingenting som förr, inget är sig likt. Jag önskar att jag aldrig fötts, nu vill jag bara dö. Jag duger aldrig till någonting, vad jag än gör. 

Jag betyder ingenting så vem fan skulle bry sig om jag försvann en dag, nej ingen skulle sakna mig. Ni skulle ha det bra, slippa mina problem. Det känns som allt som händer, det är bara mitt fel. Jag älskar dig pappa, men vad ska jag ta mig till? Att ta mig härifrån är ju det enda jag vill. Det är hemskt att må såhär, det finns inget man kan göra. Fortsätt bara att kämpa är det enda man får höra. Det är svårt att vara stark och hålla modet kvar. Ska jag leva eller dö? Har jag ens något val? Vill åka till himlen och stanna där för alltid, aldrig komma tillbaks till denna fuckedup tid. Jag är hatad av så många, men älskad av få. Jag älskar mina vänner, min familj och så. Ni har gjort så mycket för mig och nu vill jag tacka er, men jag ska ta mitt eget liv när ni inte längre ser.*

Uppdatering om min psykiska ohälsa

Ni som läser min blogg vet ju att jag är diagnoserad med djup depression (Eller grad 3, eller Dystymi som det också heter) och jag har inte skrivit om det alls på min blogg på ett bra tag så tänkte ge er en uppdatering om detta. Varför jag inte skrivit om det på senaste tiden är för inget speciellt har hänt och jag har känt mig väldigt tom på känslor. Så har inte haft något att skriva om så att säga, och så är det fortfarande.

Har även slutat blogga på ångestskolan (Där jag endast skrev två inlägg) för just detta. Jag känner mig tom och har inga ord och hittar inga sätt att uttrycka mig och då blir det inga inlägg heller. Så jag får komma tillbaka och blogga där när jag väl kan börja formulera mina känslor och mina diagnoser mer. 

Ni vet kanske också (vet att jag nämt det innan) att jag alltid skrivit om både jätte bra och dåliga saker på min blogg men som jag aldrig publicerat. Utan sparat dom i utkast för att det bara är så skönt att skriva av sig. De var nåt jag gjorde minst 1 gång i veckan och har jätte många sådana i utkast. Men det är något jag slutat med då jag är tom på känslor och lyckas inte formulera ner de jag känner. (Dock har jag lovat er minst 1 inlägg av de jag skrivit som ska komma ut) och de ska komma ut på nyår. För det var på nyår 2016/2017 jag skrev det och jag vill att ni ska få mina känslor jag hade då, och så ska vi jämföra dom med hur jag känner i år och vad som är skillnaden.

Nu när vi rätt ut det, så kan vi återgå till själva diagnoserna och hur det går för mig. Jag har slutat äta alla mina tabletter då de gör min kropp så illa. Uppviktgång, dålig hy osvosvosv. Har gjort det i flera månader nu och det verkar gå bra och min kropp mår bättre. Har fortfarande grymma jävla sömnproblem och tar sömnmedel minst 4 av 7 dagar i veckan. Och ibland hjälps inte ens de. Jag går ständigt till min psykolog. Cirka varannan vecka. Vet inte om det funkar eller inte om jag ska vara ärlig. Men ska fortsätta gå till mitt friskvårdsbidrag går ut i februari och sen får vi se hur det blir med det.

De som blivit bättre med depressionen är att jag kan se de roliga i vissa saker. Innan kunde jag göra roliga saker men som jag inte alls tyckte va kul längre. Nu ser jag inte att jag måste hänga med min kompisar bara för att ha dom kvar. Nu ser ju det roliga i att hänga med dom. Jag känner att jag är mer delaktig i saker. Jag känner mig inte alls lika ensam. Innan kanske jag kände mig ensam cirka 3 av 4 veckor i månaden. Nu är de kanske 1-2 veckor jag känner mig ensam i månaden. Jag hade ständiga självmordstankar och självmordsförsök och under detta året har jag inte försökt ta livet av mig alls många gånger, utan mest skadat mig själv och de är mer rop på hjälp än att faktiskt vilja dö. Sedan har mina tankar inte varit där lika ofta. Självklart är dom där varje dag. De är dom alltid. Men jag tänker om när dom kommer. Istället för skada mig själv som jag gjorde innan, så vänder jag det. Får det till att "varför ska jag dö när jag har så många fina människor i mitt liv?" "Varför skulle jag inte vilja skaffa barn och se dom växa upp?" osv. Då får jag tillbaks livsgnistan igen. Framförallt, har jag lärt mig de senaste månaderna, de senaste året om hur jag ska hantera saker och ting. Det som egentligen är de värsta med depressionen är sömnproblemen och orken till att göra saker. Nämnde tidigare att jag fått tillbaka gnistan till att vilja göra saker, men att orka dom är värre. Blir mer än ofta att jag bara sover bort dagarna. De är jobbigt att ta sig till jobbet, det är jobbigt att träna, de är jobbigt att ta tag i körkortet, de är jobbigt att gå på dejter, de är jobbigt att städa, de är jobbigt att tvätta, de är jobbigt att träffa kompisarna, och de är jobbigt att bara ta en dusch. Ja de kämpar jag med ständigt varje dag, än. Att endast ta mig upp ur sängen och ta tag i den nya dagen. De är min största utmaning.

Sen har vi panikångesten. Vanlig ångest har jag varje dag. Något som en frisk person har endast när den ska göra något jobbigt, nervöst. Eller liksom den klassiska söndagsångesten. Men jag, jag lever med den ångesten varje dag. Ångest över att jag sover bort hela dagen, över saker jag inte får gjorda osvosvosv. Men själva panikattackerna händer ytterst sällan. Sen i juni har jag endast haft 10 panikattacks dagar. Och kanske 30 vanliga panikattacker, nyktert. Innan kanske de var 30 enkla i veckan och 10 dagar i månaden. Fattar ni skillnaden!? I Onyktert skede är det dock annorlunda. Då kommer panikattacker när jag blir för full eller när något påminner mig om våldtäkten förra året. Som att bli ensam på krogen eller efter krogen. Något jag lärt mig, är att ifall detta händer så har jag en back up plan. En plan för att möta någon, eller ta mig där ifrån och att ständigt ha någon som kan komma och hämta mig. Pappa är alltid hemma när jag dricker alkohol nu mera, vilken är en jätte trygghet. De funkar för nu, men kommer inte funka för alltid. Förstår jag också! Tar fortfarande tabletter för detta vid behov. Alltså när jag får en panikattack i ENDAST NYKTERT tillstånd. Då man absolut inte ska ta de i samband med alkohol eller droger.

Allt detta har fått mig väldigt tom. Och oftast mår jag varken dåligt eller bra. Jag mår okej, Men vet ni vad? De är så mycket bättre än att må dåligt. Okej är bra. Okej är MITT bra! Är glad över hur långt jag kommit sen våldtäkten och allt hände, är så himla stolt över mig själv och jag måste våga säga det till mig själv oftare. Jag är så stolt över dig Linda! Kanske att de här med psykologen hjälper trots allt. För skillnaden på nu och för ett år sen är så stor och kanske en dag har jag chans att bli frisk, eller åtminstone må bra och har allt hanterbart.